Min lillasyster

Det här är ett inlägg som inte är om Colombia. Inte alls. Det är inte heller lika kort som mina andra inlägg och det är heller inte av samma karaktär. Det här inlägget handlar om en tjej som står mig väldigt nära och som jag har tillbringat mer tid med under våren än jag har gjort på många år. Det här inlägget handlar om en tjej som gick från att vara en liten flicka i mina ögon till att bli min stora förebild. Det här inlägget handlar om min lillasyster. Min lillasyster som vann kampen över cancer.

I mars detta året ringde min mamma till mig och grät. Med en bristande och gråtande röst försökte hon förklara för mig att Linn hade haft höga infektionsvärden en längre period. Läkarna hade låtit röntga henne och de hade funnit en knuta på hennes lymkörtel. Linn hade fått cancer, närmare bestämt Lymfom. En cancer som också hade spridit sig väldigt fort.

Mitt liv stannade i samma sekund. Orden ”Cancer” och ”Min lillasyster” i samma mening? Min värld slutade snurra och jag föll mot golvet. Jag bokade tågbiljett och grät under hela tågresan hem. Kunde detta verkligen vara sant. Eller kunde läkarna gjort ett misstag?  

På Värnamo station stod min älskade, vackra lillasyster och väntade på mig. Hon skrattade när hon kramade om mig och hon pratade om allt annat än cancer när vi gick till bilen. Var det verkligen hon som hade blivit allvarligt sjuk?

I bilen vände hon sig mot mig:

- Johanna, jag vill att allt ska vara som vanligt. Ingen får gråta i huset. Allt ska vara som vanligt.                          -Sjävklart, Linn. Allt ska vara som vanligt.

Hur skulle det kunna vara det? Jo, för det var så hon ville ha det. Hon ville inte vara den sjuka lillasyster som alla satt och grät över. Om inte hon grät, varför skulle vi göra det, ansåg hon? Och så kom det att bli i vår familj. Vi grät inte ofta, vi hade istället otroligt roliga stunder tillsammans. Vi träffades hela familjen oftare än förut. Även att vi andra syskon bor i Varberg, Göteborg och Linköping så sågs vi oftare än förut och jag vill nog påstå att vi har haft roligare än förut. Vi är så mycket närmre varandra idag än för 6 månader sedan.

Men visst har vi haft jobbiga stunder. Självklart har vi gråtit och självklart har Linn gråtit. Jag har fått krama om min lillasyster när hon gråtit över rädslan att tappa sitt hår inför sin student och bal. Jag har legat jämte henne i sängen och försökt förklara att det inte är hela världen att inte vara med på alla fester den här våren. Men jag förstår att hon grät, hon är 18 år gammal. Vem vill ligga hemma i en säng då, bara för att ens kropp kanske inte skulle klara av en förkylning om någon råkar smitta en? Hemma från fester, hemma från skolan. Vem vill vara isolerad som 18-åring? 

Men denna isolerade 18-åring gjorde saker som ingen trodde hon skulle klara. Hon tog sin student, som knappt fanns på kartan att hon skulle göra. Hon fick gå på sin bal, med sitt egna hår som hon trots behandlingen fick behålla. Hon har skrattat sig igenom sina 3 månader med cellgiftsbehandling. Hon skrattade när vi sa att hennes peruk kunde vara en kortklippt och blond en. Ja, en peruk hon aldrig behövde köpa sen ju. Hon har skrattat så många gånger och sagt att hon ska använda ”sitt lymfom-kort” för då får hon som hon vill. Hon har planerat 15 olika resor som hon ska göra nu när hon blivit frisk - Dubai, Miami, Florida, Colombia, New York…. You name it.

 Denna tjej har fått mig att tänka till en extra gång. Vad är det vi gnäller över egentligen? Vad har jag själv suttit och gnällt över de senaste åren? Jobb, killar, pengar, betyg… Och här har hon suttit och skrattat med sin allvarliga sjukdom. Som om det inte vore någonting. Kan vi inte bli mer som Linn? Se det fina i livet, istället för att sjunka ner och deppa över småsaker. Kan vi inte prata och älta allt det roliga som händer istället för att älta småsaker som egentligen inte betyder ett smack och som är bortglömt två veckor senare.

 

Linn är bäst! Bli som Linn!

 
 
 
 
 
 

La Puerta del Horno - igen.

Idag började dagen med fågelbajs på tröjan, men jag spatserade glatt vidare på min promenad genom staden. Det råder en lätt obefintlig morgon-kaffe-på-café-kultur här. Jag har självklart stött på några caféer på min morgonpromenad, som är öppna innan klockan 14:00. Min favorit La Puerto del Horno, där jag sitter i stort sett varje morgon, öppnar tidigt. Där dricker jag mitt kaffe, pluggar spanska och jobbar med mitt Forever. Vi har Juan Valdez som också är öppet tidigt, men där mitt wi-fi tyvärr inte verkar vilja fungera, så det har jag valt bort. Sen har jag väl sett ett och annat till, men kan inte komma på namnen. Inte för att det spelar så stor roll för ni hade väl inte vetat vilka det var ändå? Jag kan inte heller tänka mig att ni slår näven i bordet och tänker ”fan Johanna, jag som ville gå dit idag”.

Klockan 14:00 öppnar alltså caféerna i Pereira. Klockan 14:00 öppnar även barerna - varje dag. Måndag till söndag. Vecka in och vecka ut. Det är så det är bara. 14:00 är timmen då saker och ting händer i den här stan. 14:00 är även klockan när jag brukar gå hem till min lägenhet eller hem till Martina och Gustavo. Jag är lite ur rytm kan jag känna? Jag är där när ingen annan är och jag är inte där när alla andra är. Oavsett vad så älskar jag att sätta mig i morgonsolen och dricka mitt kaffe. Surplandes studerar jag människorna som går förbi, undrar vart de är på väg. Jag skrattar åt bilarna som tutar på varandra och som kör hur som helst bara för att få komma fram före någon annan.

Framåt lunch kan det komma en liten regnskur, men jag sitter väl skyddad under taket på uteserveringen på mitt La Puerto del Horno och kan, på så vis, lugnt sitta kvar. Jag är kanske lite som tjuren Ferdinand. Folk runt omkring mig springer förbi med jackan över huvudet eller med paraplyet i högsta hugg. Men inte jag. Jag sitter lugnt kvar på min uteservering och surplar på mitt kaffe.

 

Bilderna nedan är från min morgonpromenad. Backe upp och backe ner. Små gatukiosker som är öppna och sedan stängda butiker. Min morgonkaffe på kafét beläget i den, ibland lätt kaotiska gatukorsningen.