Min lillasyster

Det här är ett inlägg som inte är om Colombia. Inte alls. Det är inte heller lika kort som mina andra inlägg och det är heller inte av samma karaktär. Det här inlägget handlar om en tjej som står mig väldigt nära och som jag har tillbringat mer tid med under våren än jag har gjort på många år. Det här inlägget handlar om en tjej som gick från att vara en liten flicka i mina ögon till att bli min stora förebild. Det här inlägget handlar om min lillasyster. Min lillasyster som vann kampen över cancer.

I mars detta året ringde min mamma till mig och grät. Med en bristande och gråtande röst försökte hon förklara för mig att Linn hade haft höga infektionsvärden en längre period. Läkarna hade låtit röntga henne och de hade funnit en knuta på hennes lymkörtel. Linn hade fått cancer, närmare bestämt Lymfom. En cancer som också hade spridit sig väldigt fort.

Mitt liv stannade i samma sekund. Orden ”Cancer” och ”Min lillasyster” i samma mening? Min värld slutade snurra och jag föll mot golvet. Jag bokade tågbiljett och grät under hela tågresan hem. Kunde detta verkligen vara sant. Eller kunde läkarna gjort ett misstag?  

På Värnamo station stod min älskade, vackra lillasyster och väntade på mig. Hon skrattade när hon kramade om mig och hon pratade om allt annat än cancer när vi gick till bilen. Var det verkligen hon som hade blivit allvarligt sjuk?

I bilen vände hon sig mot mig:

- Johanna, jag vill att allt ska vara som vanligt. Ingen får gråta i huset. Allt ska vara som vanligt.                          -Sjävklart, Linn. Allt ska vara som vanligt.

Hur skulle det kunna vara det? Jo, för det var så hon ville ha det. Hon ville inte vara den sjuka lillasyster som alla satt och grät över. Om inte hon grät, varför skulle vi göra det, ansåg hon? Och så kom det att bli i vår familj. Vi grät inte ofta, vi hade istället otroligt roliga stunder tillsammans. Vi träffades hela familjen oftare än förut. Även att vi andra syskon bor i Varberg, Göteborg och Linköping så sågs vi oftare än förut och jag vill nog påstå att vi har haft roligare än förut. Vi är så mycket närmre varandra idag än för 6 månader sedan.

Men visst har vi haft jobbiga stunder. Självklart har vi gråtit och självklart har Linn gråtit. Jag har fått krama om min lillasyster när hon gråtit över rädslan att tappa sitt hår inför sin student och bal. Jag har legat jämte henne i sängen och försökt förklara att det inte är hela världen att inte vara med på alla fester den här våren. Men jag förstår att hon grät, hon är 18 år gammal. Vem vill ligga hemma i en säng då, bara för att ens kropp kanske inte skulle klara av en förkylning om någon råkar smitta en? Hemma från fester, hemma från skolan. Vem vill vara isolerad som 18-åring? 

Men denna isolerade 18-åring gjorde saker som ingen trodde hon skulle klara. Hon tog sin student, som knappt fanns på kartan att hon skulle göra. Hon fick gå på sin bal, med sitt egna hår som hon trots behandlingen fick behålla. Hon har skrattat sig igenom sina 3 månader med cellgiftsbehandling. Hon skrattade när vi sa att hennes peruk kunde vara en kortklippt och blond en. Ja, en peruk hon aldrig behövde köpa sen ju. Hon har skrattat så många gånger och sagt att hon ska använda ”sitt lymfom-kort” för då får hon som hon vill. Hon har planerat 15 olika resor som hon ska göra nu när hon blivit frisk - Dubai, Miami, Florida, Colombia, New York…. You name it.

 Denna tjej har fått mig att tänka till en extra gång. Vad är det vi gnäller över egentligen? Vad har jag själv suttit och gnällt över de senaste åren? Jobb, killar, pengar, betyg… Och här har hon suttit och skrattat med sin allvarliga sjukdom. Som om det inte vore någonting. Kan vi inte bli mer som Linn? Se det fina i livet, istället för att sjunka ner och deppa över småsaker. Kan vi inte prata och älta allt det roliga som händer istället för att älta småsaker som egentligen inte betyder ett smack och som är bortglömt två veckor senare.

 

Linn är bäst! Bli som Linn!

 
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Mj:

Åh vilket underbart och fint inlägg, jag blir så rörd, Johanna du är en toppen storasyster och vän, vilket fantastisk stöd du har varit för henne.
Jag älskar bilden på er två systrar!
Besos MJ

2 Anonym:

Åh vad härligt att höra att allt gått bra för Linn! Förstår att du är stolt över din lillasyster... precis lika stolt som hon säkert är över sin fantastiska storasyster 💚.
Ta hand om dig, kram Anna

3 Mjolkfriabakverk:

Låter som du har en väldigt stark lillasyster, härligt!

Kommentera här: