Sent om Manizales

I onsdags tog vi bussen till Manizales. En 50 minuter bussresa, en bit högre upp i bergen än Pereira ligger. Staden Manizales är byggd längst med bergssluttningen så för att komma från bussterminalen upp till centrum (som ligger högst upp på berget) är man tvungen att ta en linbana. Otroligt häftigt att åka över staden och på hyfsat nära håll se de områdena som man högst ogärna vill vandra igenom. Turen tog 10 minuter ungefär och sedan spatserade vi längst gatorna. In på ett café för kaffe och bröd. Vidare mot Manizales katedral. Tydligen den högsta i Manizales, 3:e högsta i Colombia och 39:e högsta i världen.

Som de turister vi var så bestämde vi oss för den guidade turen i "den polska korridoren". Den skulle ta över en timme eftersom det "är så många trappor att gå i". Jaja, tänkte vi. Det kan bli kul. Denna upplevelse kom att bli en av de värsta i mitt liv och en upplevelse som vi båda sent kommer att glömma.

Visst, 285 trappsteg eller 106 m upp låter kanske inte sådär överdrivet obehagligt. Men kom ihåg vad jag sa, centrum låg högst upp på berget, ca 2000 m över havet. Det är ganska högt då. Trapporna var smala och lågt i tak. Runt runt gick de och man såg inte hur långt man hade kvar. Där dessa trappor tog slut började helvetet på riktigt. Vi gick ut på katedralstaket och mitt där ute skulle vi gå på gamla trappsteg längs med taket. TAKET?!

Vi klarade av detta steg med och då var vi inne i klocktornet. Där hade vi 100 steg kvar. Vi grät och skrattade. Ville vända om, pushade varandra till att våga fortsätta. Vi skakade som asplöv och det kändes som att benen skulle vika sig under oss.

Men... Vi tog oss upp! Allra längst upp till en liten, smal, högst obehaglig utsiktsplats. Och vi såg hela staden breda ut sig under oss.

Om det var värt det. Nja.. Jo en aning. Om jag skulle göra det igen? Aldrig i hela mitt liv.

 

Kommentera här: