Dagarna flyger förbi och mitt i stormen står jag och ser på. Jag flyger till Colombia imorgon bitti och jag har fortfarande inte fattat det. När bestämde vi det? I mars-april kanske? Men nej nej, dagarna flyger förbi och det känns som en dröm. Det känns som en dröm jag drömde igår.

Hur som helst, det kommer bli av. Imorgon. Så nu sitter jag här med två resväskor framför mig och ska bege mig till Sydamerika till min kusin. Där ska jag bo och jobba ett tag framöver. Och det ska bli såå häftigt och såå roligt och såå bra - vilket förmodligen är anledningen till att det känns overkligt.

Men i helgen har jag fått vara tillsammans med alla de som jag kommer sakna allra mest. Jag har firat min älskade lillasyster som tog studenten! Jag har kysst min pojkvän hejdå och jag har fått krama om alla mina fantastiska vänner och min familj och släkt!

Vi vann "Sjörövarsimmet" igen! Vinst = en skattkista med godis. Hur bra är inte det då? Jag vågar mig nog på att säga att det var en solklar och rätt överlägsen vinst.

Men det blev lite tårar en stund för mig. Jag har varit tillsammans med dessa sim-knoddar så pass länge nu och här på min näst sista tävling får se dem så glada högst upp på prispallen, ja då brast det lite. Tårar av glädje av att ha fått vara en del av detta i två år och jag är så stolt, såå stolt över varje lopp de har gjort. Jag är så stolt över de tider de har kommit ner till på så kort tid. Jag är så stolt över allt, deras glädje, engagemang, hur de tar hand om varandra i med- och motgång. De är 10-13 år och de är helt fantastiska.